Obama sätter fingret på det amerikanska

Jag såg just några klipp ur Obamas halvtimmeslånga reklamfilm som sändes i USA på prime time igår kväll, i alla stora tv-kanaler. Som väntat kändes den rätt så "God bless America". Stråkar, amerikansk flagga och ordval som "the leaders of this nation" och "the faith of people". Men jag blir så fascinerad av sånt här. Hur kommer det sig att det är sån otrolig skillnad mellan vår och den amerikanska kulturen när det gäller detta? Om en svensk statsministerkandidat började tala om Gud skulle det ses som väldigt konstigt. Inte heller tror jag att han eller hon skulle posera framför en stor svensk flagga i en reklamfilm, till stråkmusik? Sen tycker ju en del att vi är för dåliga på att vara stolta över Sverige, att vi borde använda flaggan mer. Men det är en annan diskussion.

Men en nation som USA, som inte är särskilt gammal och som är uppbyggd av olika folk som kommit dit. Har patriotism använts där för att ena dessa människor, som kanske inte har några naturligt gemensamma rötter? Är det därför det är så stort? För att skapa en känsla av gemenskap? Inget fel i det, men intressant att fundera över. En annan sak som jag tänkte på för några veckor sen när jag såg på Oprah var en annan kulturskillnad: programmet handlade om kvinnor som tyckte sig behöva en ny klädstil. En av dem var en 22-årig kvinna som hade sin make i Irak och hade en liten bebis som hade Downs syndrom. Hennes pappa satt i publiken och när Oprah vände sig till honom och frågade vad han tyckte om dotterns nya kläder (som hon blivit stylad i) grät han av känslosamhet/glädje och sa att hon var så värd detta. Jag betvivlar inte att hon var det, och säger inte att det var fel av honom att vara så känslosam. Det som är intressant är att det skulle aldrig hända i Sverige! Det är ju inte ovanligt att amerikaner gråter i den sortens program, av lycka, tacksamhet, känslosamhet. Varför gör vi inte det i Sverige så ofta? Varför denna tydliga skillnad?