Sarah Jessica Parker, I'm your fan

Läste just det här: http://www.veckorevyn.com/mode/ebbas-blogg/2008/10/31/sjp-staller-upp/index.xml i Ebba von Sydows blogg. Åh, idag är en Sex and the city-dag. Jag känner det. En dag när jag känner mig inspirerad av Sarah Jessica Parker. Sarah, I'm your fan. (Skrev det där på engelska så att hon förstår ifall hon kollar in min blogg.)

Det slår mig att det kanske är en konstig kombination att lyssna på gubbrock och känna sig Sex and the city. Men vem är inte konstig, å andra sidan?

Jajemen.

Jag fixade det! Var på F&S kl 7 imorse! Väldigt skönt att klara av träningen så tididgt, så har man det gjort sen!

Nu lyssnar jag på gubbrock. Det är fett.

Friskis och Svettis kl 07.00. Så det så.

Imorgon, mina vänner, ska jag vara på Friskis och Svettis KL. 07.00. Det ni. Jag skriver det här i bloggen för att öka pressen ytterligare att verkligen komma upp. Håll tummarna.

Obama sätter fingret på det amerikanska

Jag såg just några klipp ur Obamas halvtimmeslånga reklamfilm som sändes i USA på prime time igår kväll, i alla stora tv-kanaler. Som väntat kändes den rätt så "God bless America". Stråkar, amerikansk flagga och ordval som "the leaders of this nation" och "the faith of people". Men jag blir så fascinerad av sånt här. Hur kommer det sig att det är sån otrolig skillnad mellan vår och den amerikanska kulturen när det gäller detta? Om en svensk statsministerkandidat började tala om Gud skulle det ses som väldigt konstigt. Inte heller tror jag att han eller hon skulle posera framför en stor svensk flagga i en reklamfilm, till stråkmusik? Sen tycker ju en del att vi är för dåliga på att vara stolta över Sverige, att vi borde använda flaggan mer. Men det är en annan diskussion.

Men en nation som USA, som inte är särskilt gammal och som är uppbyggd av olika folk som kommit dit. Har patriotism använts där för att ena dessa människor, som kanske inte har några naturligt gemensamma rötter? Är det därför det är så stort? För att skapa en känsla av gemenskap? Inget fel i det, men intressant att fundera över. En annan sak som jag tänkte på för några veckor sen när jag såg på Oprah var en annan kulturskillnad: programmet handlade om kvinnor som tyckte sig behöva en ny klädstil. En av dem var en 22-årig kvinna som hade sin make i Irak och hade en liten bebis som hade Downs syndrom. Hennes pappa satt i publiken och när Oprah vände sig till honom och frågade vad han tyckte om dotterns nya kläder (som hon blivit stylad i) grät han av känslosamhet/glädje och sa att hon var så värd detta. Jag betvivlar inte att hon var det, och säger inte att det var fel av honom att vara så känslosam. Det som är intressant är att det skulle aldrig hända i Sverige! Det är ju inte ovanligt att amerikaner gråter i den sortens program, av lycka, tacksamhet, känslosamhet. Varför gör vi inte det i Sverige så ofta? Varför denna tydliga skillnad?

Lite tankar så här på onsdagkvällen.

Ikväll ska man diskutera medias fokus på anhöriga till brottsoffer i "Kvällsöppet" i TV4. Kan mycket väl utmynna i ett blogginlägg...om jag orkar sitta uppe och titta. Har jobbat med uppsats hela eftermiddagen och kvällen och känner mig nu ganska mosig i huvudet...

En kommentator i ett av mina inlägg om publicering av namn och bild på pedofiler här nedan pekade just på brottsoffren, hur känns det att allmänheten får veta att man varit utsatt för sexuella övergrepp? Detta gäller naturligtvis även offer till andra allvarliga brott. Även om inte namn och bild publiceras går det ju ibland att gissa vem det handlar om, om personen bor i ett litet samhälle, skulle jag tro. Och ibland publiceras ju namn och bild också. Kommentatorn tar också upp att publiceringen av namn och bild på gärningsmän kanske ökar intresset, eller skapar ett hos individen tidigare obefintligt intresse, för brottet. Leder då publiceringen till övervägande skada eller nytta?

En annan kommentator, som kommenterat via mail, tog som jag nämnt tidigare upp frågan varför brott av sexuell art uppmärksammas och verkar ses som värre än andra personlighetskränkande brott. Kommentatorn framhöll att bl a Foucault resonerade kring detta och, om jag förstod saken rätt, menade att anledningen till att sexuella brott ses som värre än allt annat, är att brottsoffret ofta känner sig, och ibland t o m ses av delar av samhällsapparaten, som medskyldiga. "Hade jag/hon inte lite för kort kjol?" Det är sällan personer som haft inbrott i bilen frågar sig, eller får frågan, om han eller hon "hade lite för fin bil" t ex, om ni förstår vad jag menar.

Jag säger naturligtvis inte att sexuella brott inte är allvarliga. Men det är ju fruktansvärt kränkande att exempelvis bli utsatt för misshandel, ibland år efter år i sitt eget hem, också. Eller bli utsatt för misshandel av helt okända människor, ute på stan, kanske för din hudfärgs eller sexuella läggnings skull. Det kränker rätten till din egen kropp och begränsar ditt livsutrymme, vilket sexuell brottslighet också gör. Kanske borde vi börja se att sexuella brott inte har en särställning utan att det finns andra brott som förtjänar samma ställning?

The Visitor

Igår var jag och såg "The Visitor" på bio. Den rekommenderas varmt. En otroligt bra film om mod. Mod att våga lämna sitt väletablerade, men i huvudpersonens ögon tråkiga och ensamma, liv som professor/lektor eller något, vid ett universitet i Connecticut och istället välja ett liv som är fyllt av glädje och framförallt mänsklig värme. Också mod att stå upp för någon annan även om det kostar en själv en hel del. Ett sånt liv hoppas jag att jag ska leva, där jag väljer det jag vill istället för det jag borde och där jag vågar offra saker för andras skull. Gå och se "The Visitor"!

Har tänkt om.

Från början hade jag tänkt skriva ett sarkastiskt inlägg här angående att Blondinbella efter två veckors time out återigen börjar blogga, men nu ska hon satsa "på en mer mogen approach". Hon har fyllt 18 under de två veckorna. Men sedan tänkte jag om. Jag vill inte höra till gänget som klankar ner på andra, gärna yngre, tjejer. Hon är ju uppenbarligen affärs-smart, oavsett om man själv tycker att det hon skriver om är intressant. Så det blev inget sådant inlägg.

Mjukisbyxornas revival

Råkade slå på P1 mitt i en intervju med några kids om varför mjukisbyxor har blivit inne. En mycket bra fråga tycker jag, eftersom det knappast är snyggt. När jag var tonåring skulle man aldrig drömt om att visa sig ute i dessa sköna men ack så oformliga plagg. Hur som helst, nu har jag svaret på varför man använder det: "det är gangsta liksom, man kan springa ifrån polisen." Ahaaa! I så fall mina vänner, kan jag meddela att jag är väldigt gangsta på dagarna när jag sitter hemma och pluggar!

***

Å, det här är ju underbart! Nu pratar Göran Greider om mjukisbyxor på politiker. Han menar att Göran Persson hade gett ett mer avslappnat intryck om han använt mjukisar, eftersom det skulle varit skönt för honom med så stor övervikt. Om Carl Bildt däremot hade haft det hade det antagligen, enligt Greider, skapat globala problem. Han menar också att Bildt är "född i korsett". Åååå, det här är jättekul!

Föda barn = okvinnligt?

Jag kom på en sak jag glömde att ta upp i gårdagens inlägg om gnällkulturen, en sak som stod i samma artikel i DN Söndag. Det var uttalandet att "många unga kvinnor idag väljer bort att skaffa barn för att behålla sin kvinnlighet." Alltså, hur dum får man bli? Hur kan det vara att minska sin kvinnlighet att föda barn?! Det är ju något som bara kvinnor kan göra! Alltså, det var verkligen det dummaste jag har hört på länge! Vissa människor är så dumma att man blir mållös.

Ofrivillig sovmorgon. Igen.

Jag har sovit alldeles för länge, igen. Snoozat i över två och en halv timme. Förmiddagen är med andra ord i princip förbrukad. Varför kan jag inte gå upp i tid?! De allra flesta andra kan ju. Jag blir ledsen, stressad och arg på mig själv.

Jäkla gnäll!

Kära bloggläsare. Är inte ni, precis som jag, innerligt trötta på gnällkulturen i vårt samhälle? Som vanligt hade DN Söndag någon intressant att leverera i söndags, nämligen en artikel om just ovanstående. Artikelförfattaren berättar om när hon nyligen fick barn, och hon och maken inbjöds till något slags "nya-föräldrar-möte" på BB. Där satt fem lyckliga nyblivna föräldrapar och deras små bebisar och in kommer den barnmorska som ska hålla i mötet. "Med ett ansiktsuttryck som endast signalerar medlidande hälsar hon välkomna till denna första informationsträff om livet efter förlossningen och fortsätter: 'Det är lätt att inbilla sig att detta att bli förälder bara är guld och gröna skogar, men ni ska veta att det också kan vara riktigt, riktigt, svårt och jobbigt.'" Vilken start! Ett annat exempel är från min institution på Stockholms universitet, där skolledning m fl skulle hälsa de nya studenterna välkomna i aulan första dagen på terminen. Reaktionen efteråt var att studenthälsan och -prästerna hade fått så stort utrymme att det bestående intrycket av samlingen (och detta har jag hört från flera håll) var att utbildningen skulle bli jobbig, kunna innebära kriser och att man skulle skatta sig lycklig om man inte skulle känna behov av att gå och prata med en präst eller terapeut under utbildningstiden! Vad ger det för intryck?! Hur entusiasmerande känns det för de nya studenterna?

Självklart ska man inte blunda för och hemlighålla de jobbiga delarna av föräldraskap och studier. Men - och detta är centralt - de flesta klarar det helt okej, eller till och med bättre än så. Livet går upp och ner, absolut. Men det ÄR livet. Det är inte tänkt att det ska vara friktionsfritt och highway to sjunde himlen.

Jag kan vilja stoppa stora feta skumgummiproppar i öronen när jag hör politiker idag, av samma anledning som ovan. Det är så enormt stort fokus på de långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och utsatta på andra sätt. Naturligtvis ska politiken omfatta även dessa grupper. MEN - återigen - de flesta svenskar tillhör inte dessa grupper. Ibland vore det skönt att höra något litet om på vilket sätt olika politiska inslag ser till oss andra, friska med studier/arbete. Jag säger det igen. Självklart måste de mest utsatta och svaga grupperna i samhället tas om hand av våra politiska system och reformer. Men lite balans vore skönt ibland.

Som avslutning på det här inlägget tänker jag nu göra en liten lista på saker som är så BRA med livet för mig här i Sverige:

• Tänk vad bra att jag har kunnat plugga i snart 7 år, med bidrag och förmånliga lån från staten!
• Vad skönt att jag kan röra mig relativt fritt ute under dygnets alla timmar!
• Härligt att jag har bra kompisar och världens bästa familj!
• Vad mysigt att jag har ett 4.5-årigt syskonbarn som med allvar i rösten säger att hon älskar mig när jag har sjungit godnattvisor för henne! Faktiskt helt underbart!
• Härligt att vi kan dricka kranvatten!
• Bra att vi lever i ett av världens mest jämställda länder!
• Vad bra att jag är frisk!
• Kul att Sex and the city-the movie har kommit ut på DVD!

Brottslingar som väcker debatt

Till min stora glädje har jag fått lite kommentarer på de senaste inläggen. Bl a kommenteras det om inlägget där jag talar för att man inte bör publicera namn och bild på pedofiler. Det som L skriver om att pedofili eventuellt har blivit vanligare i och med att modellidealen har ändrats är intressant. Jag har ingen aning om det är så att det har blivit vanligare, och det är sannolikt svårt att veta med tanke på att det är ett typiskt sådant brott där mörkertalet är stort, dels för att de som blir utsatta är en svag grupp (barn), dels för att det är ett brott där offren relativt ofta - jämfört med t ex rånoffer - känner skam över vad de blivit utsatta för och/eller befinner sig i en beroendeställning gentemot gärningsmannen.

Att modeidealen har förändrats mot att bli ännu yngre är det ju ingen tvekan om, precis som L skriver. Personligen tänker jag dock att det inte bara handlar om vad man ser när man blir attraherad av någon, utan också av dess person. Och där är det fortfarande en stor skillnad på barn och vuxen, oavsett om kropparna har blivit mer lika varandra. Och så har vi ju själva vetskapen att det är ett BARN. Så även om idealet har blivit en ung och icke-hårig kropp, måste det väl finnas andra parametrar som stoppar vuxna från att attraheras av små barn? Eller? Jag tänker högt här alltså.

Två andra kommentarer har jag fått via mail. De går båda ut på frågan varför sexualbrott skulle skilja sig från andra sorters brott, med avseende på att bli uthängd i media. Kommentatorn menar att det finns flera brott som är minst lika personlighetskränkande. Mmm... jag tror i och för sig att det är få brott som är lika kränkande, även om det finns några. Det är svårt att jämföra grad av kränkning känner jag, därför ger jag mig inte in i det här. Men det finns flera brott som vi åtminstone kan enas om är väldigt kränkande. Där har vi mord, misshandel, allvarliga hatbrott, allvarliga former av förtal. Och jag är inte säker på att man bör publicera namn och bild på sådana gärningsmän heller. Vad tjänar vi egentligen på det? Anledningen till att jag tog upp diskussionen om pedofiler var att det var just det som diskuterades i tv då. Mig veterligen är den enda gången som man i Sverige masspublicerat namn och bilder på gärningsmän den gång, jag tror det var år 2000, som AB, Expressen, SvD och DN samfällt publicerade ett stort gäng nazister (som jag inte ens tror var dömda allihopa? Någon som minns?). Det skulle vara intressant att veta vad detta ledde till. Många skulle säkert svara "de hånades säkert och fick skämmas för sina åsikter på jobbet, ute bland folk osv." Jo, visst. Men det vi hela tiden måste göra är att ställa oss frågan: vad leder detta till? Vad blir resultatet? Övergav de sina åsikter? Eller blev de bara än mer aggressiva och alienerade? Vem tjänar i så fall på det? Jag säger inte att jag har det rätta svaret här. Men jag anser att vi måste väga frågan om nytta - skada ordentligt. Vi måste lyfta frågan lite högre, annars kan vi lika gärna införa dödsstraff också och motivera det med att offrens anhöriga tycker det är skönt att gärningsmannen (i de fall man dömt rätt person) är död. Men vad ger det för samhälle? Det tror jag är en viktig fråga att ställa sig.

Nej, som sagt, jag tror mer på att inte publicera och istället verkligen se till att de som döms FÅR VÅRD och tas om hand av samhället så länge som det behövs.

***

För övrigt tyckte en kommentator att jag borde bli kulturminister "eftersom jag är moraliserande men ändå chic". Jag är inte moraliserande. Men ganska chic.

Powell håller på Obama

Hörde igår att USA:s f d utrikesminister (under Bush) Colin Powell håller på Obama i det stundande valet. Får väl ses som ett rätt stort nederlag för mr Bush...

Att publicera namn och bild - rätt eller fel?

Sitter och kollar på Debatt på Svt. Frågan som debatteras är huruvida dömda pedofiler ska hängas ut med namn och bild i media. En ypperligt svår fråga, menar jag, då det är två väldigt tunga argument som står mot varandra: möjligheten att skydda ett barn, eller flera, från att bli utsatta för övergrepp från pedofilen, mot risken att hänga ut en oskyldig person. En annan dimension menar jag är hur vi ställer oss till psykiskt sjuka människors ansvar för sina handlingar. Jag vet inte om alla pedofiler är psykiskt störda, det har jag inte kompetens att uttala mig om. Men en del är det säkerligen.

En person som blir uthängd med namn och bild löper sannolikt stor risk att bli allt från trakasserad till mördad. Tänk om han eller hon då är oskyldig? Eller har fått vård för sin störning, om en sådan finns, och inte längre utgör en risk? En person som begår ett sådant fruktansvärt brott i sin ungdom, kanske när han eller hon är 14 år gammal, och sedan faktiskt får vård och blir frisk, ska dennes liv vara förstört för all framtid? Jag är fullt medveten om att offret för brottet också kan få sitt liv förstört och det är absolut inget jag förringar eller bortser från. Men vi måste ändå fråga oss; kommer det faktum att ännu ett liv blir förstört förbättra situationen för offret? Tyvärr inte, tror jag, för skadan är ju redan skedd. Övergreppet redan begått. Det är som när man diskuterar dödsstraff; offrets anhöriga kommer inte att få tillbaka sin vän/syskon/son/dotter/mamma/pappa för att gärningsmannen döms till döden. Frågan blir densamma där; tjänar någon något på att ännu ett liv går till spillo?

Jag tycker inte att vi kan ta risken att hänga ut en oskyldig person som är dömd för pedofilbrott med namn och bild i tidningen, precis som jag inte tycker vi kan ta risken att döda en oskyldig med statens goda minne. Jag tror nämligen inte - och det här är viktigt - att effekten, d v s att risken för att personen skulle begå fler brott skulle minska, skulle bli tillräckligt stor. Jag tycker att vi ska spärra in dömda pedofiler och ge dem behövlig vård, så länge det behövs, vilket i vissa fall säkert är ett helt liv. Vi ska naturligtvis ha ögonen öppna och uppmärksamma personer som vi tycker beter sig konstigt och inte minst uppmärksamma barn som inte verkar må bra. Vi ska inte vara så rädda att göra vår plikt om vi är personer som arbetar med barn, nämligen att anmäla till sociala myndigheter om vi är oroliga för att det inte står rätt till med ett barn. Men jag tycker inte vi ska hänga ut människor som har begått allvarliga brott med namn och bild i tidningen.

En trevlig blogg

Hittade precis en blogg med ett väldigt trevligt innehåll. http://kampanj.rosabandet.se/Templates/MyPage.aspx?id=74&userid=186 Ja, det är just så det känns, trevligt. Det är vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som skriver. Det verkar trevligt att vara kulturminister, kanske något att satsa på? Skön tillvaro liksom. Definitivt inte lika stressig som utrikesministerns... Dessutom måste det vara kul att få umgås och träffa så många intellektuella personer som ger en intellektuella utmaningar och samtal med substans. Ungefär som när man är student. Det gillar jag skarpt.

Finanskris och Idolkris

Igår fastnade jag framför Kvällsöppet hos Ekdal eller nåt sån't, ni vet med Lennart Ekdal på TV4. Först diskuterades finanskrisen och för första gången diskuterades den på ett sätt som jag tyckte var intressant, som gjorde att man faktiskt orkade titta. Dels var det intressanta personer som diskuterade: finansmannen Sven Hagströmer från HQ Bank, en förbundsekonom från LO, Johan Stael von Holstein, en f d Attack-ledare som hette America någonting, fyra studenter från Handels i Stockholm och några till. En bra bredd tycker jag. Stael von Holstein utmärkte sig som vanligt i sin enorma skräck för "den röda smittan", Sven Hagströmer upplevde jag som resonerande och ödmjuk och Handelsstudenterna var väldigt mycket Handels. Bl a diskuterades finansmänniskornas, alltså de som arbetar på banker och olika bolag, ansvar för krisen. Har de en kollektiv skuld? Bör en del av dem, som bedöms ha agerat oansvarigt och kortsiktigt, få betala tillbaka exempelvis ett antal års bonusutbetalningar? Kommer vi att lära oss något från denna kris, d v s kommer Handelsstudenterna agera annorlunda vid nästa lågkonjunktur när de sitter i maktpositioner i finansvärlden?

Nästa ämne de diskuterade var uttalandet från Idol Eftersnacks programledare, Katrin Zytomierska (tidigare Schulman, ve och fasa!), som hon gjorde i fredags då hon sa om en Idol-deltagare "är han inte lite bögig?". Hon menade att hon inte lägger någon negativ värdering i ordet bögig utan snarare tvärtom, att man om man är det "har lite snyggare frisyr, lite bättre klädsmak..." Oavsett vad man tycker om hennes uttalande så blev jag förbannad på hennes argument igår. När Ekdal frågade om hon inte tyckte det var konstigt att säga så i hennes roll som programledare, och därmed förebild för många unga, svarade hon "Förebild? Det står ingenstans i mitt kontrakt att jag ska vara en förebild för unga, jag tar inte något sådant ansvar alls." Nej, okej, men då kanske man inte ska vara programledare för ett program med den målgruppen och storleken. Jag har väldigt svårt för personer som svär sig fria från ansvar bara för att inte någon annan berättat för dem att de har ett ansvar, exempelvis skrivit det i ett kontrakt. Det är som när Skandiachefer hänvisade till att "det är så det går till i branschen" eller att det inte var deras idé eller initiativ till hög bonusprogram. Nej, det var ingen som skrev dig på näsan att det kanske är fel att göra på detta viset, men har du ingen hjärna själv? Kan du inte tänka - oavsett vad andra får eller gör - kring huruvida ditt agerande är rätt? Helt självständigt?

Jag har alltid tyckt att Katrin Zytomierska verkar fullständigt pantad i huvudet, precis som sin f d make Alex Schulman, och gårdagens program cementerade bara den inställningen.

En titt på Newsmill

De flesta känner kanske redan till den nya sajten Newsmill.se. Själv har jag bara läst inlägget om "ömheten i ett slag över munnen" från Jessica Zandén och Cecilia Krusenstjerna tidigare, som jag skrev om här på bloggen förut. Nu har jag i alla fall varit inne och kollat på vad de håller på med där. Och jag kan rekommendera sajten om man vill läsa en väldig massa olika åsikter eller fördriva tiden framför datorn. Där finns allt från Per Nuder och Björn Ranelid till Karolina Lassbo (tidigare bloggen En glamourprinsessas dagbok) som nu skriver om amerikanska presidentvalet till Katrine Kielos (bl a tf chefred för Dagens Arena och krönikör i Fokus). Ja, som sagt, där finns ALLT. Rätt så underhållande.

Annars fördriver jag mest tiden med slötittande på tv, glassätning och slösurfning...hoppas jag är frisk imorgon!

Bloggen har genomgått en make over

Bloggen har fått nytt utseende! Sånt här kan man ägna sig åt när man är hemma och är förkyld och tycker synd om sig själv. Vad tycker ni? Den har blivit lite mer rosa, och lite mer disco tycker jag. Är det för rosa? Som ni ser har jag också lagt till en lista på bloggar som jag brukar läsa mer eller mindre ofta, samt en grej där man kan registrera sig för att prenumerera på mina inlägg. Utöver detta fanns det så klart oändligt mycket grejer man kan lägga ut, exempelvis en animerad kanadensisk flagga eller ett fotogalleri på John McCain och Sarah Palin. Möjligheterna är oändliga.

Nu en fråga om en sak jag verkligen skulle vilja lägga till, men inte har hittat på blogger: hur kan man se hur många som läser bloggen? Jag behöver så klart inte se VILKA som läser, bara hur många, vore kul! Någon som vet?

Förkylda tankar.

Jag läste i DN idag att kvinnan som har varit fången av sin make i en campingstuga i fem år, och som dessutom har sjukdomen MS, nu kräver 300 000 kr i skadestånd från mannnen. 300 000??! Det handlar om FEM ÅR av hennes liv, när hon dessutom levt med en dödlig sjukdom! När Joy Rahman satt i fängelse oskyldigt dömd för mord fick han 10 miljoner i skadestånd från staten tror jag. Jag säger inte att det var fel, men nog borde fem år av ens liv vara värt mer än 300 000 kronor? Framförallt när livet inte kommer att bli lika långt som det "borde", för att man har en dödlig sjukdom. Sorgligt, tycker jag.

***

För övrigt läste jag också att Grönan får en ny berg- och dalbana nästa år! Den är byggd på höjden och det kan bli så mycket som tre loopar på ett åk. Dessutom fritt ovanför Saltsjön... Namnet är Insane och den måste absolut provas! Förhoppningsvis resulterar det inte i foton som är lika obscena som senast jag var där, i somras. De har en kamera som tar bilder under färd i berg- och dalbanan och det ser ut som jag och mitt sällskap ägnar oss åt hm, underliga saker, mitt under färd! (Vilket naturligtvis inte stämde!) När vi kom av och alla passerade där de säljer bilderna pekade folk och skrattade åt bilden på oss... Typiskt.

Päls - att bära eller inte bära?

Häromdagen när jag var hemma hos mina föräldrar provade jag min mammas tre pälsar. Tänkte att det kanske vore nåt att ha päls vid något passande tillfälle... Kan tycka det ser rätt coolt ut, men skulle nog kanske ha svårt att köpa en äkta päls själv (men det kanske inte blir något problem med en så välutrustad mamma som jag har, hahaha). När jag sedan sa till två kompisar att jag funderar på att börja bära päls, fick jag till svar från den ena: "Skämtar du?!" Mmm, päls är tydligen ett kontroversiellt ämne, säkert på flera sätt än ett...

Ny marknadsföring av Stockholm

Detta kanske vore nåt för Arlanda, en liten förnyelse bland alla kungliga vinkningar och VM-guld-leenden på väggarna när man ankommer... Nej, usch, egentligen är den ju rätt hemsk, men det är ett kul skämt. Fick den på mailen idag.

Pretty Woman, igen.

Åh. Pretty Woman är en otroligt romantisk film. Såg den med nya ögon igår. Kanske befinner jag mig i en situation just nu då jag tilltalas extra mycket av filmen, men...åh. Det finaste i filmen när när de ligger och pratar i sängen på natten och vågar öppna sig för varandra, visar vem de är egentligen. Den scenen förmedlar sådan närhet och värme. Den andra finaste scenen är när Richard Gere tar dagen ledigt och de går runt på stan, ligger i en park och läser högt och äter middag på nån bar. Han lämnar sitt ganska stela jobb och de gör det som faller dem in och bara njuter av varandras sällskap. De låter kärleken till varandra övervinna en massa yttre faktorer. Bild från http://www.starpulse.com/.

Partiledardebatt eller Pretty Woman, det är frågan.

Jag började kolla på Pretty Woman på tv men gjorde misstaget att gå in på Facebook och där såg jag att person efter person i min vänlista hade skrivit i sin status "kollar på partiledardebatten!"... Jaha, så vart det med den filmen. Inte vill man vara sämre själv så nu sitter jag också här med partiledardebatten påslagen. Tänker att det måste vara ganska trist i längden för partiledarna att alltid hålla ångan uppe, eftersom de har hört varandras argument så många gånger tidigare. Det blir liksom som teater som spelas upp gång på gång. Antar jag. Fast ibland kommer det nyheter så klart. Jag tycker att Maria Wetterstrand har ett problem i att hon alltid känns som något slags småsyskon som liksom försöker säga att "men han började faktiskt!!" eller nåt liknande. Istället för att föra fram argument och svara på frågor känns hon liksom så defensiv direkt tycker jag. Blir jobbigt att lyssna på.

Här kommer två bilder från fredagkvällen som jag spenderade med bästa L och E:

Den här lappen satt på ICA St Eriksplan. Tycker det är väldigt bra att de är tydliga med vad som är vad. Kanske borde sådana här och liknande skyltar sättas upp på fler ställen. Ett exempel kunde ju vara "Husvägg, inte offentlig toalett."

Den här aptitretande myntan erbjöd L mig och E när vi ville ha färsk mynta i våra drinkar. Mmm. För min del blev det en drink utan mynta.

Det var allt för nu. Imorgon ny vecka, för min del hoppas jag den blir mer produktiv än den gångna. Hej så länge!

Diesel och kossor

Jag har precis tittat lite på Bonde söker fru på TV4. Ganska roligt att en av bönderna har en t-shirt på sig i tv där det står "En riktig man luktar diesel". Undrar om det var medvetet? En kvinnlig bonde hade istället stylat sig med en t-shirt med texten "Jag älskar kor" (fast det stod inte ko utan var en bild på en ko). Ja, frågan är om dessa t-shirt-statements är framgångsrecept i sökandet efter den rätta?

Hej konsument!

Den senaste veckan har jag verkligen varit dålig på att uppdatera bloggen. Det beror på att jag har en massa tankar som distraherar, som gör att jag har svårt att tänka på annat. Igår läste jag dock i Viggos blogg på resume.se och jag stjäl helt enkelt hans idé här, en seg söndag. Jag kör en Hej konsument! (som finns i DN på stan varje vecka). Tyvärr kan jag ju dock inte skryta med att det var jag som kom på Hej konsument på 90-talet...

Bästa promenad: Djurgården runt eller någonstans i en riktig SKOG när andan faller på
Favoritdrink: Något lagom sött men ändå fräscht, med färska bär i.
Äter lyxmiddag på: Riche eller Gondolen kanske.
Bästa mikromaten: Finns det sådan?
Favoritförort: Hm...får väl säga Vallentuna. Har inte funderat så mycket på den här frågan...
Fikar gärna på: Café Linné i Uppsala, Muggen i Stockholm
Bästa lunchställe: Äter sällan lunch ute men ska jag lyxa så Sturehof.
Bästa brunchen: Har nog aldrig ätit brunch i Stockholm...så jag säger V-Dalas brunch.
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma hos mig.
Senaste Stockholmsupptäckt: Cykel/gångvägen från Eriksdalsbadet till Tantolunden, utmed Årstaviken.
Senast sedda teater-/dansföreställning: Eh..minns inte. Var dock på Mama Mia i augusti, om det räknas....
Senast sedda utställning: Minns inte.
Favoritlyxartikel: ????
Läser helst: SvD, DN, Damernas Värld, Fokus och just nu Christer Isakssons "I väntan på Mona Sahlin"
Favoritråvara: Pilgrimsmusslor. Grön sparris. Kantareller.
Favoritskor: Just nu mina svarta högklackade pumps med öppen tå från Billibi.
Klädkonto per månad: Varierar från 50-2000 kr kanske.
Dricksprocent: Väldigt lite för det mesta...fattig student.
Motionerar: Tre gånger i veckan, på Friskis eller springer.
Favoritprodukt på Systemet: Staropramen. Vodka. Champagne.
Bästa fyllekäket: Äter väldigt sällan fyllekäk men om det blir blir det nog en Cheeseburgare med pommes och Cola.
Bästa förfestmusiken: Madonna och annat disco.
Senast gnolade: Något på Faschings dansgolv inatt.
Senast köpta skivan: Bruce Springsteens senaste tror jag.
Dansar helst till: Madonna, schlager, Pet Shop Boys och annat disco.
Senaste impulsköp: Vet faktiskt inte just impulsköp, men senaste köpet var en kappa igår. Det var kul!
I dvd-spelaren/datorn: Senast Desperate Housewives säsong 3.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Läser tidningar för det mesta.

Glamourretuscherad facebook-bild, någon?

SvD har idag en intressant artikel om retuschering av bilder: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_1850803.svd Gå in och kolla på bilden som fått en helt "vanlig" glamourretuschering! Kvinnan på bilden har de gjort ca 30 år yngre. Det är sådana bilder vi pumpas med varenda dag i reklam! Och trots att man vet att det är fixade bilder tror jag definitivt att man blir påverkad. Eftersom det är de enda bilder man får se. Något som de nämner i artikeln som är helt sjukt tycker jag är att vanliga privatpersoner går kurser i bildredigering för hemmabruk, för att t ex kunna fixa sin profilbild på Facebook! Hallåååå?! Facebook?! Vet inte om man ska skratta eller gråta...

***

För övrigt, kan jag berätta att jag minsann ska gå på Nobelfesten. Jajamen! Som marskalk. Lovar så klart rapport därifrån i bloggen om sisådär två månader!

FRA på tunnelbanan

Avlyssnad konversation på tunnelbanan idag, som utspelade sig mellan två 14-åriga tjejer som nog var emo och såg ut att ha en väldigt djup och Ior-aktig inställning till livet:

- Det ser ju inte ut som nån miljöställe direkt (tittar ut genom fönstret)

- Nej...men vad fan spelar det för roll, allt kommer ju gå åt helvete ändå.

- Nu börjar du låta som jag.

Kul att dagens ungdom har en så positiv inställning till framtiden.

Män med bröst

Sitter på bibblan på Frescati och ska plugga. Börjar bli en vana att hänga här nu, vilket i och för sig är bra för pluggandet. Men innan jag börjar med det seriösa måste jag bara tipsa om ett program på TV4+ ikväll: "Män med bröst". Är det inte fantastiskt? Vilken kioskvältare! Ja, jag slutar aldrig förvånas över vilka "dokumentärer" som sänds...häromdagen gick det nån som hette "Kvinnor och deras dockor" eller nåt sånt och i programtexten stod att den handlade om "hur kommer det sig att kvinnor köper dockor och behandlar dem precis som bebisar?" Ja...jag frågar mig dock, hur vanligt är detta? Så som det stod där lät det som ett utbrett beteende, men jag vet då ingen som gör det. Naturligtvis var "dokumentären" brittisk, vilket också kvällens bröst-program är. Skulle nästan kunna starta en serie här i bloggen där jag varje dag nämner dagens knäppa brittiska dokumentär. Själv ska jag spendera min kväll med min vän B, vi ska först gå på biståndsafterwork arrangerat av organisationen Da Feng, sedan promenad och efter det middag. Ser ut att bli en trevlig torsdagkväll! Hoppas ni också har det!

Generation fett

Ikväll börjar ett nytt program på trean: Generation fett. Är det bara jag som frågar mig hur många program vi ska orka se med tema "du är en dålig och äcklig människa som dricker 40 liter Cola i veckan och äter på McDonald´s varje dag"? Framförallt sådana som är gjorda i klassisk skandal-anda som brukar vara regel på trean och femman. Visst är det hemskt att vissa äter helt galet och utvecklar fetma, men är det verkligen något att sitta och se på tv när dessa människor hånas av en obehaglig Barbie som Anna Skipper? Nej tack säger jag.