Hur är idealmannen egentligen?

I DN Söndag för två dagar sedan intervjuas deras avgående chef för ledarredaktionen, Niklas Ekdal, om den nya mansrollen. Jag hittar tyvärr inte länken nu. Men jag tycker ämnet är väldigt intressant och brännande aktuellt. Jag diskuterade själv detta med olika personer under sommaren. Unga killar/män idag har det nog inte så lätt att veta hur de ska bete sig för att passa in. Ekdal menar att unga killar idag dels matas med en bild från populärkulturen där mannen ska vara macho, dels med en bild av mannen som mjuk med babysele på magen. Visst är det så. Vilka ideal har vi själva, om vi rannsakar oss? Vi unga kvinnor, på randen till att påbörja karriärer och samtidigt bilda familj, vad har vi för bild av idealmannen? De flesta av oss vill säkert ha en man som tycker det är självklart att vara pappaledig och dela på hushållsarbetet. Samtidigt vill många av oss ha en man som självklart betalar restaurangnotan, för att inte tala om byter däck på bilen och borrar i väggen när nya hyllan ska upp. I flera förhållanden jag har inblick i är både kvinnan och mannen inställda på jämsälldhet, samtidigt som kvinnan inte har en tanke på att byta däck på bilen. Varför inte? "Jag kan inte, vet inte hur man gör." Nähä, men visste du hur tvättmaskinen fungerade vid födseln, eller? Visst finns det saker som män är bättre på på grund av fysisk styrka. Men jag tror i många fall att det handlar om att kvinnor inte är villiga att lära sig typiskt "manliga" saker, just för att "det kan ju mannen sköta". I ytterligare andra förhållanden är det enligt mannen "självklart att frun tar föräldraledigheten, det har hon sett som naturligt hela tiden" eftersom han jobbar mycket. Hur det kommer sig att frun har sett det som "naturligt" hela tiden finns det nog en del feministiska skolor som skulle ha ett och annat att säga om...

En intressant sak som Ekdal säger är "...jag vet också att många pappor deppar ihop under pappaledigheten. Men det pratar man inte om." Själv blev jag förvånad när jag läste det. Stämmer det? Och kan man se skillnader mellan kvinnor och män? Om det är så att det är väsentligt fler män, vad beror det på? Beror det på att de är klämda mellan olika mansbilder? Sådant här tycker jag är himla intressant att fundera över. Kanske bland annat för att jag själv fått en mjukare inställning i jämställdhetsfrågan ju äldre jag blir. Mer öppen för olika perspektiv.

Många förhållanden spricker under småbarnsåren. Hälften av alla skilsmässor sker när första barnet är under två år, har jag hört. Är inte det otroligt sorgligt? Vad beror det på? Beror det på att kvinnor idag har ett större karriärintresse än tidigare generationer, samtidigt som vi ska ha huvudansvaret för familjen? Beror det på att männen fortfarande har samma karriärinställning, samtidigt som de ska börja ta ansvar för familjen? Och mitt i allt detta ska vi vara duktiga, på jobbet, som föräldrar, vi ska träna, ha ett stort umgänge, en aktiv fritid, ett snyggt hem...

Det jag tycker är sorgligt - som jag själv är rädd att hamna i - är när det är barnen som får betala priset för föräldrarnas jämställdhetskamp. När båda föräldrarna vill göra karriär när barnen är små och ingen vill vara föräldraledig. "Jaha, han/hon (den andra föräldern) tänker inte vara hemma, nä, men jag tänker inte låta honom/henne förstöra mina karriärsmöjligheter!" Resultatet blir att båda föräldrarna jobbar på sina karriärer och barnen får vara kvar sist på dagis, varje dag.

Långt blev det. Och kanske lite rörigt. Men så blir det lätt när man tänker högt.

***

För övrigt har jag sett "Desperate Housewives" så att det står mig upp i halsen, de senaste dagarna. Man får sannerligen vara glad att man inte är en desperat hemmafru, så mycket som de utstår på kort tid i sina liv; mord, missfall, otrohet, fängelsevistelser....you name it. Till råga på allt har de barn som är galet lillgamla och har moral som en 60-årig tant som röstar på Republikanerna. Som sagt, jag är glad att hemadressen inte är Wisteria Lane.