tisdag, november 25, 2008
Tankar om dödsrunor, så här på tisdagkvällen
Jag tänkte på en sak när det gäller runor över döda personer i dagstidningar. Ofta är det väldigt fokuserat på personens arbetsliv. Och så avslutas det med några rader om vilken fin make och pappa han var också. Men, tänker jag, vore det inte intressantare om det stod mer om personen? Självklart kan det stå lite om yrkeslivet också, det är ju en stor del av en människas liv. Men det är inte det, för det mesta, som gör en människa unik. Att inneha diverse tjänster kan många. Men vad är det som gjorde den här personen unik, som gör att de som skriver kommer att sakna henne eller honom? Det skulle bli mycket intressantare att läsa, tänk att få läsa korta livshistorier istället! Med betoning på människan, vad som gjorde honom eller henne till en fantastisk människa. Det tycker jag vore intressant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Håller med! Ibland när det är unga personer som har dött i nån sjukdom/olycka kan det vara kompisar som skriver en dödsruna och då blir det ju mycket mer personligt. Det känns som en oskriven regel att dödsrunorna ska handla om yrkeslivet annars. Till och med när det gäller hemmafruar som egentligen aldrig har haft mycket till yrkesliv, måste det vara hennes syförening eller nåt annat "arbetsplatslikt" som uttalar sig om hur hon var att jobba med och vad hon uträttade. Man kanske borde fråga Magdalena Ribbing om hur det står till egentligen? Dessutom borde dödsrunorna vara skrivna som dikter, som de riktiga gamla runstenarna. "X tog sig från Vallentuna till Uppsala och tillbaka igen. Stort var hennes mod. En valkyria bland småprinsessor." Typ. Detta kanske, helt otippat, blir höstens mest omdebatterade inlägg?
Skicka en kommentar