Här http://www.expressen.se/mode/1.1280799/emma-andersson-en-farlig-hosttrend kan man läsa Ebba von Sydows skräck för att en hemmafru-trend är på väg att slå rot. Jag har inte heller några planer på att bli hemmafru eller att ge upp alla mina drömmar för någon annans skull. Men ibland blir jag bara så trött på all hets mot familjetänk i allmänhet och kärnfamiljen i synnerhet. Varför är det så provocerande med människor som väljer att vara hemma med sina barn när de är små, istället för att sätta dem på dagis när de är ett år och överlämna ansvaret till samhället? Vad är så provocerande med att vilja leva med en person som man älskar och trivs med och eventuellt bilda familj med denna? Jag säger absolut inte att man måste leva i en kärnfamilj eller att det är bättre än många andra familjeformer - men jag tror den är lika bra. Jag tror att familjer där familjemedlemmarna trivs är bra familjer. Vissa vill lämna barnen till barnomsorg så fort som möjligt, andra tar med sig spädisen till jobbet och ytterligare andra är föräldralediga de första åren i barnets liv. Jag är väl medveten om att alla inte har ekonomisk möjlighet att vara det.
Jag förstår inte grejen med att skaffa barn om man sedan inte vill vara med dem? Och jag förstår inte vad som är provocerande med att vilja ha barn överhuvudtaget, och ta hand om dem? Hur många undersökningar som helst visar att en av de viktigaste faktorerna för välbefinnande och lycka i människans liv är nära relationer, och då handlar det om relationer till människor och inte till datorn på jobbet.
Jag avslutar med en upprepning: jag menar inte att kärnfamiljen - eller familjen överhuvud taget- är bättre levnadsformer än andra. Men jag menar att det är lika okej att drömma om att bilda familj, som att vilja leva ensam, i polyamorösa relationer eller någon annan form. Därmed inte heller sagt att man ska ge upp alla sina drömmar för någon annans skull eller att det är bara mamman som ska vara hemma med barnen, om man väljer att skaffa barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag kan hålla med dig till viss del. En bekant till mig fick möjlighet att välja mellan att göra praktik i Sydostasien och i Genève. När hon till sist valde Genève för att få vara lite närmare den hon är kär i ringde hemmafruvarningsklockorna automatiskt på oss andra. Trots att hon ändå faktiskt åker till Schweiz i ett par månader! Det är som att vår generations största dödssynd är att välja bort att åka till Långtbortistan där det är som Mest Annorlunda. Som om ingenting kan vara så mycket värt att det är OK att välja bort de där superhäftiga upplevelserna. Det är så lätt att saker går till överdrift: självklart är det fantastiskt att vi har möjlighet att uppleva och se så mycket. Förmodligen kan både kärleken och karriären vänta, och båda fungerar bättre om man satsar på dem. Dessutom är det säkert så att i många fall är en lycklig människa som får arbeta med det hon/han vill också en bättre partner. Men det jag tror Ebba von Sydow, och jag själv, upprörs av är att den ena parten ska försaka sin karriär just för att den andra ska kunna genomföra sin. Men vem vet, om tjugo år kan Emma Anderssons hockeyman troligtvis inte spela längre och då blir det kanske hon som får förverkliga sin dröm. Om man vill så kan ganska mycket, på ett eller annat sätt, ses som meriter i arbetslivet -till och med att ge upp allt för kärleken. Kanske kommer Emma få användning för sina upplevelser i Detroit, till exempel genom att skriva en bok om dem. Att ge upp allt för karriären är dock sällan meriterande för ett vettigt kärleksförhållande.
Mailin, va kul att du skrev om just detta!!!
Jag får nämligen alltid försvara mig över att jag trivs att vara hemma med mina barn.
Vi har ju diskuterat detta förr :D
Jag skaffade inte barn för att lämna bort de på dagis/fritids hela veckorna.
Nu när det finns möjligheter så tar jag den. Men vem vet vad som händer inom några år. Men som sagt alla människor är olika och tycker olika. Men lycka i människans liv är nära relationer håller jag med om...behöver inte vara barn kan lika gärna vara en hund.
Men tycker samtidigt att det är viktigt att inte bara vara "mamma".
Ska du inte bli journalist Malin? Du skriver så bra, kanske en liten krönika i någon morgon tidning. Vi ses till helgen.
Kjam
Skicka en kommentar