Vägra kallas hora!

Så här på Internationella kvinnodagen fylls jag av romantiserade bilder av den feministiska kampen på 70-talet. Jag ser framför mig hur kvinnor demonstrerade, aktiverade sig i föreningar, skrev petitioner och debattartiklar, ordnade feministiska festivaler på Kafé 44 och verkligen jobbade för förändring. Samtidigt vet jag ju att det är en romantiserad bild. En liten del av alla kvinnor gjorde sådant, men många avstod också. Men det är samma sak med att bo i kollektiv, vi 80-talister lever lite grann i tron att mer eller mindre alla bodde i kollektiv, drack rödtjut och hade Che Guevarra på väggarna på 70-talet, eftersom vi blir itutade dessa bilder från t ex filmer som "Tillsammans". Och vem vill inte ha det som i "Tillsammans"? Sen vid en reality-check med dem som var med, får vi veta att många av dem aldrig bott i kollektiv och inte heller kände någon som gjorde det.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur man inte kunde delta i kampen för jämställdhet på 70-talet! Det var ju så enormt stora frågor! Barnomsorg, utbildning, jobb! Frågor som är så grundläggande för människans vardag och frihet. Och här funderar jag också på hur det kom sig att feminismen var så vänsterstämplad. För så uppfattar i alla fall jag att det var. Alla dessa kvinnor och män som inte deltog i kampen, var de så starkt konservativa att de verkligen inte såg det som en självklarhet att kvinnor ska ha samma möjligheter till utbildning och jobb som män? För många av de personer som jag känner och som ser sig själva som relativt konservativa, skulle aldrig gå med på att neka kvinnor den rätten. (Kvinnor har ju inte samma rätt till jobb som män idag heller, även om det är bättre än på 70-talet, men de konservativa människor jag talar om tycker inte att det är rätt heller).

Tänker vidare på att jag själv inte kan anklagas för att vara någon politisk aktivist direkt. Är inte med i något parti, ingen förening med ett politiskt budskap, demonstrerar aldrig... Kommer mina eventuella döttrar se på mig som jag ser på den del av vår föräldrageneration som inte deltog? Jag tänker att det på 70-talet var så stora frågor och så många förändringar som skedde, rätten till abort, p-pillrets införande (sent 60-tal), en enorm utbyggnad av barnomsorgen (1977 gick 10% av 2-4-åringarna på daghem, 1980 var siffran 30 %). Men kanske insåg man inte storheten när man var mitt uppe i det? Kanske kommer vi att se tillbaka på 90- och 00-talen och se införandet av pappamånader i föräldraförsäkringen, förbud mot könsdiskriminering, krav på fler kvinnor i bolagsstyrelser som stora framgångar (vilket det ju också är, men ändå inte jämförbart med ovan nämnda förändringar som skedde på 60- och 70-talet)?

Nej, bort med vänsterstämpeln på feminismen. Länge leve självständigheten och frihet över sitt eget liv!